Min sanning

Sist jag låg där på behandlingsbänken sa jag att jag ska starta en blogg, där jag ska vara naken. Ett experiment i att vara mig själv fullt ut. För att se om någon tål sanningen, min sanning alltså. Om jag vågar visa hela mig. Utan att vara rädd för att jag inte duger. Då tittade M mig i ögonen. tog lite fånigt min hand och sa "Lovar du det? Det skulle kunna göra så mycket för så många om du vågade vara dig själv hela vägen förbehållslöst helt oberoende av vad andra tycker. "

Nu fegar jag lite. För jag väljer att vara anonym. Och inte är jag så intresserad av de där andra. Att rädda andra får någon annan göra. Jag försöker bara rädda mig själv.

So watch me now. Nu exponerar jag mig fullt ut. Inifrån och ut. Utan en tråd på kroppen. Många gånger väldigt liten men andra gånger djävligt stor och stark.

Som idag, dagen efter att jag sprang Midnattsloppet. En hel mil, och jag som hatar att springa och som inte kan identifiera mig med denna svensson-aktivitet. Medlockad av jobbet. Jag hade som vanligt svårt till lögner och undanflykter, och viljan om att vara en i gänget gjorde sig gällande. Men idag stolt och vacker! 1.16 tog det... för er som undrar.