H h h h Hova

Tänk att ha uppemot 300 personer som kommer på ens begravning. Att nästan tömma ett litet samhälle i Västergötland. Att ha en kyrka full av människor som storgråter. Det orsakade Janne. Under ett liv som var alldeles för kort, men precis som de skrev i begravningsannonsen, ett väldigt rikt liv. Jag trotr att Jannes ande, själ och jag, var större än alla vi människor som var där. Det var ett oändligt sorgligt avsked, hans barn storgrät. Det var bra. Bra att de får ur sig en del av sin sorg och smärta, att de har en möjlighet att vara i sorgen och hantera förlusten. Prästen var fantastisk. Hon kände honom, och delade vår förlust. Maria var stark och vacker. Jag läste Jannes dikt inför alla dessa människor. Och jag gjorde det med bravur, utan att bryta ihop, i total närvaro.

Jag har lärt mig flyga nu.
Sväva över lyckans land.
Flyga iväg förbi drömmars sal.

Jag skrattar både hjärtligt och rått
åt den spegelbild jag fått
ingenting är längre snyggt
bara stort, elakt och styggt.

Jag har inget mer att ge
därför ska jag mig bege.
Långt bort ifrån vårat land,
och sväva förbi horisontens land.

Tack Janne för att jag har fått ha dig i mitt liv