Soffan flyttar inte med

Oj, vad livet rullade på och jag inte hann skriva ett ord. Det är inte alldeles lätt att hinna med detta också, men jag hänger i ett tag till. Om inte för att jag faktiskt fick min första kommentar häromdagen. Ung man tyckte att det jag skriver är intressant. Mitt ego slickade i sig berömmet fortare än kvickt och jag fick naturligtvis lust att skriva mycket mer. Så då var den saken delvis utklarad - jag skriver för att bli läst. Inte bara för att formulera mig.

Jag har köpt lägenheten. Den där som jag förlorade några inlägg tidigare. Helt plötsligt ringer mäklaren och meddelar att de som bjöd över mig förköpte sig och nu säljer lägenheten innan de ens flyttar in i den. Denna gången köpte jag den 60 000 kronor billigare dessutom. Men det har varit så många turer. Det visade sig vara en bostadsförening och inte en bostadsrätt. Jag fick gå till en advokat (den första gulliga sådan jag någonsin skådat) som lusläste stadgarna och garanterade mig att det inte var någon skillnad. Så nu är min lägenhet på väg ut på marknaden och söndagen har ägnats åt att måla badrumstaket, för att lägenheten ska vara i toppskick och förhoppningsvis ge lika mycket kvadratmeter som jag betalat för den nya.

Jag borde vara lättad och lycklig. Efter allt detta letande. Efter denna långa kamp mot alla par med dubbelt så många inkomster. Efter all besvikelse. Men jag är mest trött. Och låg.

Och som alltid när jag är låg så kommer längtan efter K så nära att jag kan känna hans andedräkt i min nacke. Jag kan känna min hand glida över hans mage, till det där stället på sidorna där huden är som alldeles lenast, där huden svankar efter den lilla lilla bulan till mage som du ibland oroar dig för. Som gör att du glädjer dig åt din kropp för att den är så ny i sin smala form. Som gör att du inte äter lunch.

Trots att det gått så lång tid finns alla minnen av dig där. Och de senaste dagarna har jag börjat minnas nya saker av oss, av vårt ossmoss. Konstigt.

För dig var det så lätt. Jag bad dig släppa mig, om du nu inte kunde älska mig. Och när vi träffades en och en halv månad senare så sa du bara att du släppt mig, för att jag bett dig om det. Du hade släppt och nu fanns det ingen väg tillbaka.

Men mitt hjärta gör fortfarande ont. Varje dag, varje minut. Och jag vadar i längtan, kärlek och minnen.

Numera förlorar jag mig inte i sorgen utan moteld. Jag bepansrar mig med alla minnen av vad som inte var bra, när du var en mindre kul kille. Det är som att slå i luften. Vetskapen om att mycket inte var bra finns där när jag tänker efter, men det går bort, för längtan - ja kärleken- är större än så.

Men i en ny lägenhet finns trots allt möjligheter till att starta ett gott liv utan dig. Att lämna allt kvar i vår älskade soffa - all kärlek, alla blickar, alla samtal, alla middagar, alla möten, all het sex - alla förhoppningar om att få starta en ny familj, ett nytt liv med dig. Saken är klar. Soffan kommer inte med till den nya adressen.

När jag läser det jag skrivit kommer jag på mig själv om att hoppas på att du läser det. Och inser att du fortfarande älskar mig. Herre gud, hur dum får man vara? Och hur ska jag kunna omfamna mig själv när jag skäms och tycker illa om mig för att jag inte kan lyfta mig ur min smärta. Och slänga offerkoftan åt helvete.

Fast det kan jag. Vissa dagar. Någon annan dag.