Att erövra sig själv eller upplösas i bitar

Det var alldeles oplanerat. Jag hade tänkt säga oväntat, men det är inte riktigt sant. För för ganska exakt en månad var ett gäng från jobbet på krogen och diskuterade det något ovanliga ämnen vad man skulle göra om man var tvungen att göra något man var rädd för. Inte något stort livsavgörande utan de där små vardagssakerna som man är rädd för. Då sa han att han önskade att han kunde visa sina känslor tydligare. Och tittade på mig. Och vi har haft den där kontakten ett tag. Vi jobbar ihop, han är enkel, rak, ställer alltid upp och är väldigt behaglig. Fast han är säkert femton år yngre. Men då i varje fall så tänkte jag att om jag just då skulle göra något som jag tyckte var läskigt så skulle jag frågat om han ville följt med mig hem. Men jag vågade inte och tänkte dagen efter att det var nog bra, det kunde ju blivit pinsamt på jobbet och så. Men jag har funderat mycket över om det bara är jag som tror att det finns något där eller om han också känner det.

Och det gjorde han, visade det sig.

För på Alla hjärtans kvällen, av alla kvällar, sitter vi båda kvar på jobbet. Jag skulle gått och tränat men min träningskompis bangar och jag tänker att jag lika väl kan jobba en stund till. Då kommer han och sätter sig och börjar snacka. Och vi blir sittande i över en timme. Till slut frågar jag om vi ska gå och ta en öl. Det blir tre stora glas vin. Sedan står vi och pratar i ett gathörn i en halvtimme. Då frågar jag om vi ska gå hem till mig och dricka whisky. Det enda jag inte behöver fråga är om vi ska ha sex, för det initiativet tar faktiskt han.

Det är så fantasiskt att ha en man i min säng igen. Det var så otroligt länge sedan. Att känna hud, att bli tagen på, att få smeka någon annan. Sexet var verkligen inte bra, men vad gör det? Jag behöver bara värme, långsamma strykningar och en arm att sova på. Jag klarar det dessutom utan att börja gråta, utan att bli helt vansinnig över att han inte på något sätt och vis är den man jag vill ha. Med all respekt och tacksamhet över vad han gav mig, så skulle jag kunna plocka ner månen för att det istället skulle vara K. Men det var det inte, och någonstans var det skönt att visa att jag läkt mig själv så långt att jag faktiskt för en stund kan finna njutning, glädje och attraktion till en annan man.

Och dagen efter var jag gräsligt bakfull, men glad. Framför allt min kropp var glad. Vi åkte gemensamt till jobbet, gick in där tillsammans utan problem. Inte för att vi pratat om vad som hänt eller vad vi gjort eller något. Det är han alldeles för ung för. Märkligt att vara tillbaka hos de där männen som tror att saker inte finns och märks om man inte pratar om det. Eller så är det så enkelt att jag hade ett enormt behov av att bli bekräftad i det vi hade gjort. Och han inte har det. Vad vet jag? Jag gillar honom fortfarande. Nu ska vi bara se till att jobba bra ihop en vecka till. Och förhoppningsvis skiljas med ett gemensamt rätt fint minne.

När sedan hjärnan väl hann ikapp förstod den ingenting och jag kände mig som att någon plockat ner mig i bitar. Kvar blir bara ledsenhet och smärta. Så har jag öppnat upp den där stora dörren till längtan och smärtan efter K. Plågade mig lite extra sedan genom att gå in och kolla på honom på hans nya sajt. Superstajlade bilder på K i kavaj. Han hatar (hatade) kavaj. Men vad gör man inte för jobbet. Jag tror nog att han gått igång ganska ordentligt på den bekräftelsekicken. Tänk om jag bara kunde prata med honom.

Summasumarum kanske ändå ett steg i rätt riktning på vägen från K. Men själen känner sin ensamhet tydligare igen.