Innerlig och nära vänskap

Jag har många fantastiska vänner. Men just en av dem har växt i oväntad styrka. Från början var hon ett hot. Men samtidigt en oerhört stor komplimang. Hon blev kär i mig.

Jag kände vår starka kontakt och beslöt mig för att fråga rent ut. Och så var det.

Det har aldrig hänt mig förut. Men jag bestämde mig för att stå kvar, fortsätta att mötas och fortsätta att prata. Trots min oförmåga att besvara just den sortens kärlek. Hon förvånades.

Många gånger har det varit smärtsamt för oss båda. För jag älskar en man som inte älskar mig. Hon älskar mig som inte älskar henne. Ibland blev det bara för mycket. Så vansinnigt men ändå så berikande att mötas i det.

Hon är en fantastisk människa. Nästan femton år yngre än mig, men så oändligt klok.

Jag hade inte kunnat släppa in en man på samma sätt, eftersom mitt förtroende är fullständigt krossat. Men en kvinna smögs sig in. Hon är den människa som står mig närmast just nu. Hon vet nästan allt om mig. Jag vet väldigt mycket om henne. Hon är mig ett stort stöd.

För varje dag som går möts vi mer och mer på ett jämlikt plan. Vänskapen växer. Närheten tilltar i styrka. Ett tag var jag rädd för att inte duga bara som kompis. Men det verkar som hon även vill ha den delen av mig.

Vi har skrivit och vi har pratat. Men vi har inte möts i fysiska livet sedan vi förstod hur det stod till mellan oss. Vi bor i olika städer. Där är jag lite svajig. Där är jag lite rädd. Men jag tar sats för att våga även det. Och gläds åt att jag har fått vara med om ett så förunderligt möte.