Den välsignade lusten

Alldeles oväntat smyger den sig på.

Sitter där i sängen, läser söndagens DN, funderar över varför jag har låtit mitt liv till viss del förvandlas till ett sorgligt kapitel, där det är nära till ångest. Varför jag vaknar rädd och skuldbelagd varje morgon och tror att jag gjort något fel. Funderar till och med denna morgon på om jag kanske är på väg att gå in i de berömda väggen. Igen. Om kanske lyckopillren jag då vägrade äta kan vara en räddning ur min sörja.

Läser några kul artiklar i DN. Läser och imponeras lite av Paolo Roberto. Läser om kaffekulturen och funderar på ett uppdrag jag blivit tillfrågad om. Tittar på ett reportage om smör och Sälen.

Och då känner jag den, den där lilla skärvan av möjligheter, när mörkrets slöjor lättar och jag nås av den där sången, tonen, som lyfter, när jag helt plötsligt får två idéér till artiklar. Och inser att jag just nu håller på att skapa mig möjligheten att skriva de jobb jag vill. Att jag kan få ägna mig åt det roligaste jag vet. Tänker direkt att de där idéerna måste jag skriva ner, och komma ihåg att sälja in den dagen jag inte har några uppdrag. Och så känner jag mig plötsligt gladare och hittar lite tillit och känner att så himla dumt är det ändå inte.

Fast när jag skriver det här och försöker sätta ord på det, så växer rädslan något igen, rädd för att inte kunna stanna kvar i den tilliten. Istället för att fundera över, eller uttrycka den, skulle jag kanske istället bara leva den. Leva den välsignade lusten. Lusten till livet.

Tror att jag kom på något om jobbet som jag ska sluta. Som helt plötsligt blivit så roligt, så trivsamt och kul att jag inte har en aning om varför jag valde att avsluta mitt uppdrag. Jag tror att det helt plötsligt blev roligt och lätt för att jag släppte alla mina krav och måsten. Jag blir inte jätteupprörd när någon inte längre fixar det de ska fixa - jag ska ju ändå sluta, de får ändå klara sig själva alldeles strax. Eller när den där tekniska lösningen som jag så gärna vill få till inte hinns med - då bara skrattar jag och säger ja, ja, det blir väl bra någon gång. Helt plötsligt är det inte dödligt allvar, där jag till varje pris behöver visa att jag är jätteduktig och åstadkommer underverk. Jag kan bara släppa. Och då finns glädjen där. Måste nu bara försöka flytta över den insikten till min nya vardag, mer skratt, mer humor, mer distans, inte så blodigt allvar, för helvete!!!