Ute i kylan

Kvart i nio på morgonen med snön på balkongen önskar jag att jag fick stanna hemma och jobba. Men icke, jag och två käcka kamrater ska ut och rida. Vilket d-a påfund i kylan.

Börjar morgonen med att som vanligt ifrågasätta mina livsval. Becksvart mörker och stor misströstan ropar högt efter tillit och trygghet. Jag har sagt upp mig från mitt halvtidsuppdrag och ska frilansa på heltid. Och just nu har jag mindre uppdrag än någonstans. Och av någon anledning väckte mitt beslut någon gammal urskräck.

Vissa dagar är bättre än andra, då har jag lugn tillit att jag efter ett femton tal år som egen företagare har god kapacitet att försörja mig själv. Att det inte alls gör något att jag precis köpt en ny större lägenhet som det ska dras in en hel del pengar till. Andra dagar och då specifikt mörka morgnar undrar jag varför jag alltid väljer de svåra vägarna.

Läser om frilan-Lotten och hennes sex barn, avundsjuk på ett matbord med tretton personer runt. Fast jag vet att det inte är min grej. Funderar på att ställa upp i Lisas bolognese tävling, med vår egen snabba köttfärssås. Fast då kastar jag ljus på min blogg, och det vet jag inte om jag vågar och vill. Fortfarande väldigt förvirrad kring det här anonyma bloggandet. Och om jag verkligen verkligen vågar vara mig. Just nu kändes inte nämligen inte socialt acceptera och tala om att man är livrädd för att inte få några jobb, utan jag känner stora krav på mig att hålla skenet uppe. Mycket för att jag vet någonstans i min reptilhjärna att det aldrig blir så illa som jag tror. Att min dåliga självkänsla kompenseras av ett ganska gott självförtroende. Men helvete vad energi det läcker där emellan. Och kan man verkligen utsätta folk för det. Eller ska jag hänge mig åt den gamla parollen "fake it til you make it".