Dunsa ner bredvid

Kommer på mig själv att ha kommunikationslängtan. Konstigt. När jag äntligen för en gång skull har det lite lugnare. Inte är fullt uppbokad och sönderstressad över att jag dessutom lyckats dubbelboka mig. Går i ett fixande och trixande, jobbat hemifrån några dagar, inte superfokuserad men helt okej. Men trots lugnet, vilan och välmåendet så gnager det och skaver i bakkant någonstans.

Sorry, det plingade i mejlen, var tvungen att kolla. Och det var något mer än spam.

Okej då, lite ensam känner jag mig. Fast jag är ju inte det. Det är bara det att jag inte orkar att själv ta initiativ. Tycker ju samtidigt att det är skönt att softa. Och i morgon kommer ju delar av klanen hit på middag av. Och innan jag vet ordet av är ungarna tillbaka och det är full rulle igen.

Men visst. Mötet med O väcker upp längtan. Längtan efter K. Längtan efter att ha någon där hand i hand, sida vid sida, i vardagen, utan åthävor, utan att behöva dricka drinkar på stan, sippa lattar, äta svindyra middagar. Att ha någon att dunsa ner i soffan bredvid och berätta om det där yttepytte lilla som knappt ens är intressant, men som ändå berättar om livet i samvaro med någon annan.