Två månaders frånvaro

Jag blir nog aldrig en riktig bloggare. Flytt och försenad internetuppkoppling har hjälpt till att hålla mig borta. Läser mina tidigare inlägg, känner mig ganska nöjd över mina formuleringar. Ärligt. Och så gillar jag mitt språk. Fast det får man inte säga. På två månader har jag dessutom fått en kommentar. Någon googlade sitt namn och halkade in. Tror jag typ. Fast lite smickrad är jag, för hon är lite av en idol i ord- och matvärlden.

Det händer lite märkliga saker just nu. Får från olika håll information om healing på andlig väg med hjälp av den gudomliga kraften (läs Gud). Undrar varför det korsar min väg och vad det innebär för mig. Jag tror väl på någon slags allomfattande kraft men har inte någon egentlig relation till Gud. Vet inte heller vad jag är i behov av för läkning. Ska vara min oförmåga till lycka då.

K har fyllt jämna år, årsdagen av frieriet har passerat, läste i en tidning att han fått stipendium till att läsa ett konstigt språk i ett fascinerande land. Jag drömde så nära och verkligt att jag kunde känna hans hår rinna mellan mina fingrar och värmen av hans kropp.

Kampen går vidare. Jag glömmer ju så mycket annat. Men dessa ränder är svåra att tvätta ur.

Och så funderar jag på att säga upp mig. Fortfarande. Ännu. Hela tiden. Kommer fram till att det mest är rädsla för att bli ensam som hindrar mig. Som ensamföretagare har man ju annars inte så många arbetskamrater, julluncher och samarbetskonflikter. Och så hade jag ju precis lyckats börja tjäna lite rejält med pengar. Dryftade ämnen med en klok kvinna, som sa att hon mest tyckte det lät som bekvämlighets skäl som man knappast kunde hålla för giltiga. Hmmm.

Det är kanske som med julafton. Jag gnäller och gnäller över att jag måste åka hem till mina föräldrar och fira jul, men när jag så fick ett reellt erbjudande om en annan jul kröp det fram ur att jag nog skulle sakna pappa när han sjunger Misa Criola, den hemska julgranen med alla sakerna från när vi var små, brors domderande, mammas kärlek.

Ja, ja.