Jag pratade med en kändis i bloggervärlden idag. Jag blev verkligen fångad av hans allvarsamma och känsliga sätt att prata om sitt skrivande. Hans vilja och ambition att skriva kort och kärnfullt, hans längtan efter att nå fram och nå ut, att kunna lösa de stora frågorna och kunna uttrycka det. Wow!
Det var också första gången som jag berättade att jag har en blogg. Efter en lång intervju på nära två timmar säger den vackra människan "jag har ju inte hunnit fråga något om dig alls" och då kan jag inte hålla mig utan säger "du kan ju alltid läsa min blogg". Fast jag lade till att den var anonym. Men vad håller jag då på med? Jo, mitt djävla ego vill visa att jag faktiskt också är duktig skribent och bloggare.
Det har varit en vecka full av motgångar.
Jag bjöd på lägenheten under två intensiva dagar. Trots att min magkänsla inte gav ett oreserverat ja, bestämde jag mig för att lägenheten var en strålande lösning på mitt behov av ytterligare ett rum och balkong, till en relativt hyfsad summa pengar. Det var en fyra på 67 kvadratmeter. Med en månadsavgift på endast 2 700 kronor skulle jag ha råd med min frilansande tillvaro. Jag skulle kunna fortsätta välja jobb efter vad som är roligt istället för vad som ger mest pengar.
Mellan klockan kvart över sex och halv åtta i onsdagskväll var jag lycklig men alldeles omtumlad ägarinna till lägenheten. Kontraktet skulle skrivas efter åtta när säljaren och mäklaren var lediga, för de var båda upptagna i möten. Mäklaren var dock inte mer upptagen än att hon kunde ta emot ett nytt högre bud vid halv åtta tiden. Någon djävel la 15 000 spänn mer helt plötsligt. Trots att jag blivit muntligt lovad att lägenheten var min räknades nu inte detta. "Muntliga löften gäller inte lösegendom enligt lagen". Och jag blev så otroligt ledsen.
Jag kämpar så hårt för att tycka att livet efter K åtminstone är okej. Jag hade verkligen behövt lite bananskal och räkmacka. Men det är som Mikael Niemis fantastiska liknelse av Laestadianer i Populärmusik från Vittula - när man äntligen nått krönet av den långa långa uppförsbacken, ser man först en liten sänka för att se inse att ännu en lång lång uppförsbacke ligger framför en.
Det är en oändligt bitter syn på livet och jag vill inte vara en bitter bitch.
Med lite bättre perspektiv två dagar efter den förlorade lägenheten kan jag väl ändå hitta hem till min fatalistiska syn på den goda livsplanen och försonas någorlunda med tanken på att det inte var min lägenhet. Men jag skulle gärna vilja "lyckas" i syfte att "bli lycklig".
Sorgen efter förlusten av K kryper otäckt nära när livet går mig mot. Misslyckandet tårar mina ögon och hugger svårt i mitt hjärta. Jag längtar efter att fly från mig själv, får lite lätt panik och blir röksugen. I hela mitt vuxna liv har jag trott att en cigg kan rädda mig från den värsta bottensorgen. Och så ger jag upp mitt rökstopp om och om igen. Men inte fan hjälper det. Speciellt inte i min längtan efter K.
Jobberbjudandet frös också inne. Hon har inte råd att anställa någon alls just nu. Men vi ska fortsätta samarbeta, vilket i praktiken innebär mera jobb för mindre pengar.
I morgon ska jag bevittna ett bröllop.
Någon gång en annan dag kanske jag orkar berätta hur jag förlorade mitt livs kärlek.
