Virvla inte upp vattnet

För första gången på ganska länge så pratar jag om K. På en direkt fråga. Om hur det går? Tjaa, det går ju bra. Jag har ju ett fantastiskt liv, är just nu extra kär i mina barn. Och glad över alla mina fantastiska vänner. Och jag gråter inte längre varje morgon. Det gör inte lika ont längre. Kärleken bara ligger där i det fördolda. Och så länge jag inte rör om uppstår inga vattenvirvlar. Inte heller de undervattenströmmar vi pratade så mycket om. Det är som att lära sig gå i ett minfält. Sätt inte på radion. Titta inte på några bilder. Läs absolut inte hans gamla mejl om du råkar scrolla förbi dem. Och titta inte i lådan där bröllopsinbjudningarna ligger. Sakta men säkert lär man sig undvika farorna och virvelvindarna uppstår inte lika lätt.

Men när jag går hem i kvällen efter att ha svarat på den där frågan om hur det är nu för tiden har min längtan efter dig fått komma till ytan. Den är stor, mäktigt och meddragande. Likt en virvelvind som tar med allt i sin väg.

Lika mycket som jag saknar alla våra samtal och möjligheten att diskutera än det ena, än det andra med dig. Lika mycket saknar jag möjligheten att lägga handen på din mage och rufsa om ditt hår på bröstet . Om du stod där utanför min dörr skulle jag ta dig till mitt hjärta utan att tveka. Men det gör du inte. Och nu är det nog bäst att jag slutar med det här innan sorgen och smärtan tar över igen. Jag hade ju precis börjat leva igen. Utan dig. Men.

Jag älskar dig fortfarande.