Torktumlare

En hel vecka i en torktumlare. Runt, runt, runt och så plötsligt utspottad. Men dennna härliga fredagkväll så landade jag på fötterna. Det känns som ett mirakel. Jag har våndats och vakat över min sjuke vän, jag har börjat på ett nytt jobb, haft prestationsångest, varit på date med han som varit mannen i mitt liv. Varit på kundmöte och sålt in en ny redaktion mot en branschtidning. Och lyckats med konststycket att gå på grillfest i mars. Jösses, vilket liv!

Smal som en räka

Han är smal som en räka, har inte kraft nog i kroppen att prata, viskar fram några få ord. Jag har aldrig sett en så sjuk människa. Och jag har så svårt att veta hur jag ska uppföra mig, vad jag ska göra, hur jag kan hjälpa, lindra, lätta, bära, älska och värna om det lilla livet som sakta rinner ur honom.

Vad är viktigt?

Jag har en vän som är jättesjuk. Så sjuk att han inte orkar ta emot besök, och jag vet inte hur dåligt han mår. Jag vet inte om han överlever. Hur förhåller man sig till det? Jag behöver få veta. I morgon åker jag dit oanmäld. Fast å andra sidan - jag, jag, jag. Har lite med det hela att göra. Det handlar inte om mig utan om honom. Vad kan man göra? Jag ber!

Spara alla inlägg

Funderar fortfarande på min nakenhet här på bloggen. Fortfarande livrädd att någon ska komma på att det är jag. Ska jag då fortsätta? Men ärligt, vem är det här intressant för? Det narcisstiska navelskåderi och svammel. Och om jag nu gör det för att terapeuta mig själv, varför då lägga ut det till allmän beskådan? Och vem läser egentligen?

Läser dock igenom mina inlägg och inser att de har ett värde för mig. Som ett tidsdokument. Funderar på hur man kan spara ner alla inlägg på sin egen dator på ett smidigt sätt. I fall Internet kraschar, allt försvinner eller nåt.

Sitter hemma och sorterar upp mitt liv. Det är skönt. Äntligen lite tid.

An offer you can refuse

Idag fick jag oväntat ett jobberbjudande. På en av mina favvotidningar. Men va fan - 60 procents redigerartjänst till skitlön. Okej, jag gillar tidningen jättemycket, jag vet att de går på knäna. Och jag tycker det är viktigare att göra det jag tycker är kul och givande, framför det som är berikande (med betoning på andra stavelsen). Åtminstone principiellt och helt hypotetiskt. Tydligen.

Intressant utmaning. Hur gärna vill jag jobba på den tidningen? Så gärna att jag gör fel sorts jobb till riktigt dålig lön.

Tar jag det jobbet har jag lyckats med konsstycket att sänka min lön med nästan 20 000 kronor (f-skatt) jämfört med mitt tidigare halvtiduppdrag. Samtidigt som ajg i dag också har lämnat en offert till en annan tidning på väldigt mycket mer pengar.

Så, pengar är ändå en issue. Jag vrider mig som en mask. Men hallå, redigerare vill jag inte vara. Jag avsa mig mitt förra uppdrag för att få skriva, skriva riktiga artiklar i riktiga tidningar. Inte redigera. Till halverad lön.

Vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Vet inte hur jag ska bemöta att jag känner mig kränkt över det taskiga erbjudandet. Trots att hon sa att hon visste att jag är alldeles för meriterad för detta så ville hon ändå låta mig avgöra det istället för att fatta det beslutet åt mig. Ja, tjosan!

Ur berget

Det känns som jag grävt mig ur ett berg av jobb. Nyförlöst, med grumliga lite blinkande ögon i det skarpa solljuset, känner jag återigen möjligheten till att andas, att få koppla av en smula. För en gång skulle resulterar det inte heller i att jag går i spinn över att jag inte har jättemånga nya uppdrag. Intressant.

Det är mycket som händer. Och i dag, en bra dag, kan jag känna att det onekligen är lite spännande. Fast i lördag skulle du inte fått samma svar, under en filt, vägrandes svarande på telefon, vriden i smärta och gråt.

Jag träffade K. Det var härligt. Han är fortfarande vacker, och då menar jag framför allt själsigt. Det är så starkt att mötas. Vi var båda glada, lite spralliga, och nervösa. Vi hade bra snack. Jag kunde inte hålla mig från att smeka hans kind och dra fingrarna genom hans hår. Han pratade nedsättande om sig själv, som hur feg han var förra hösten, och hur hård han var när han till slut gick. Jag försvarade honom i allt. Nästan så det blev patetiskt. Han var centrerad kring sig själv, sina rädslor och sina behov av förlösande. Jag lite mer fokuserad på honom och på oss. Men det var fint, och det gick bra. Det gick att mötas och vi gick försiktigt stigen fram, inte som tidigare hand i hand, men dock jämnsides.

Jag tänkte att det gick väl bra. Det här klarar jag. Vaknade på morgonen i smärta och outsäglig saknad. Totalt nerfallen i den djupaste grop. Med några dagars perspektiv tycker jag mig se att han väcker hela min rädsla av att vara oälskbar, att jag för alltid kommer att vara ensam. Men...

träffade en coach igår, hon fick mig att vända upp och ner på en del av mina dramer kring K. Vet inte vad det innebär, men smärtan vändes bort från mig. Nu svarade jag trots allt på hans sms som jag fick dagen efter. Som om vi inte hade ett ont förflutet. Jag är på gungfly igen. Vet inte vart det bär hän. Vet inte om jag skadar mig än värre igen. Vet bara att idag känns ovetskapen lite skrajset spännande.

Släppa taget

Så släppte jag till slut taget. Jag tillbringade en natt med en annan man för några veckor sedan. Och i förra veckan dansade jag ner för pisten och kände att jag har ett bra liv, ett bra liv oavsett förlusten av K. Jag kände mig stark och redo att faktiskt leva mitt liv väl, även om kärleken uteblev. Det kändes skönt att kunna landa i det.

Dagen efter skickar K ett sms och vill träffas. Det har gått ganska exakt ett år. Inte ett ord, inte en bokstav. Jag har varken kunnat eller velat.

Jag befinner mig fortfarande i chock. Livrädd för att tappa fotfästet igen. Livrädd för att upptäcka att jag älskar honom mer än någonsin. Livrädd för att bli utestängd igen.

Men vad annat kan jag göra. Än att gå honom tillmötes igen.