Min vän dog. I torsdags natt, efter att han blivit lagd i respirator när hans lungor som var fyllda av blod och vatten, inte orkade mer. Jag kom dit en halvtimme efter han blivit lagd i respiratorn. Läkaren hade hållit sitt löfte om att söva ner honom, för han hatar att ligga i respirator. Det har han gjort förut. Många gånger. Och han visste vilken ångest det innebar. Men läkaren övertalade honom, att trots allt vilja leva en stund till, och gå med på livsuppehållande aktivitet. Läkaren sa att han trodde att min vän skulle klara sig igenom detta, precis som han klarat sig igenom så många tidigare dödligt allvarliga sjukdomstillstånd. Jag trodde också att han skulle överleva. Något annat fanns ju inte. Han har alltid klarat sig.
Fast denna gången ville han inte längre, han orkade inte, han visste att det inte fanns någon ljusnande framtid, att även om han överlevde nu så skulle han vara tvungen att byta ut grisklaffen i hjärtat när den var utsliten. Den operationen var det värsta han tidigare gått igenom och det ville han inte uppleva igen. Jag var där på hans rehabilitering för några år sedan. Jag tog ut honom och luftade honom. Vi rymde från det hemska sjukhemmet och åkte till ett köpcentra. Han fick en hamburgare, jag köpte minipajformer. Då var han så glad. Det var han oftast. Hans ångest och dystra stunder delade han inte med många. Han tillhörde de goda människorna, ni vet de som gudarna älskar.
När jag kom i torsdag låg han där, stubben på hans nyrakade huvud hade vuxit ut lite lite. En kompis hade hjälpt honom att raka av håret eftersom kemoterapibehandlingen fick honom att tappa allt hår. Jag hade köpt en mössa, precis som han bett mig om veckan innan. Jag gick många dagar glad över att jag fick förtroendet att hjälpa honom med något, men chockad över att han uttalade så enkelt att hans hår skulle falla. Och det gjorde det ganska snabbt, bara någon dag senare var kudden full av hår. Och J tog först sjukhusets hemska rakapparat till hjälp, dagen efter tog han med sin egen för att avsluta och snygga till jobbet. Sedan var de lika, för kompisen som också är konstnär har också rakat huvud, men av helt annan anledning.
Den beiga houdini-mössan för friluftsliv var bara en tillfällig historia. Den riktiga i ekologisk bomull skulle bli randig i beiget och svart. Lilla vackra ängelen Sofia skulle virka den åt mig. Men den är inte klar än, och nu behöver han ingen mössa längre.
Han var kopplad till ett tiotal maskiner, med slangar in i kroppen på massor av ställen. Och med skärmar som rapporterade om samtliga tillstånd. Han hade en slang in i munnen, där respiratorn andades åt honom. Jag klappade chockat på honom, drabbades av yrsel och kände mig alldeles sjuk. Var tvungen att fly ner i en stol, utan att säga något till hans fina föräldrar som var där, satt jag på lite avstånd vid väggen och tittade på denna människa, detta lilla liv. När yrseln vikt sig något försökte jag prata till honom, klappade lite på honom, och kände någon slags förtröstan i att han nu äntligen fick vila. Han hade ju knappt sovit ordentligt på flera veckor. Och maskinen andades lugnt åt honom. Vi pratade om hur det skulle bli efter påskhelgen, om han skulle väckas och hur han då skulle kunna kommunicera med oss. Hans föräldrar var trötta. Det hade varit en tung dag, med många svåra stunder för J.
Jag stannade inte så länge. Jag skulle hem till barnen, hem och packa, hem och förbereda påsken, och jag ville hinna ut innan jag svimmade. Men jag fick ett sista möte med honom.
Dagen efter ringer de och berättar att han dött av en hjärtinfarkt vid tre-tiden på natten.
Ända sedan dess har jag undrat var han är. Och hur man förstår att man aldrig mer kommer att få träffa honom.
Har fått en bok om ett medie att recensera. Känns synkront att helt plötsligt läsa om någon som kan tala med de döda. I inledningen står det
"När du födds är det från en andlig energi ner i en fysisk kropp. Plötsligt har du en kropp som kan bli sjuk och som det värker i ibland. I andevärlden har du inte en tung eller sjuk kropp att bära omkring på som tär på din energi och din kraft. Du svävar fram och behöver inte ta pencillin eller treo eller tänka på vad du äter. Döden inneäbr en andlig förlösning - du slipper ifrån livets fysiska och själsliga smärtor. Du är fri.
Du är en andlig energi och du är på upptäcksresa i Universum, där du möter dina nära och kära som du har levt tillsammans med i tidigare liv. Vi människor är ofta rädda för döden och för att skiljas för evigt från dem vi älskar. Men så är det inte. Istället möts vi om och om igen på våra andliga resor. Vi reser utan bagage och utan en massa att bära på. Döden är inte slutet, utan bara en annan början..."
I detta nu väljer jag att tro på detta som en absolut sanning. Vi möts igen Janne. Orange, orange, orange! Och en stor skål med smultron till dig på din upptäcksfärd.
