Det där de kallar livet

Helt plötsligt brakade allt loss efter att ganska länge ha befunnit mig i semesterns behagliga efterdyningar. Ett halvt jobberbjudande som jag väntar mera info om, en förhandling med snål uppdragsgivare, en lägenhet som jag ska buda på idag, ett bröllop att göra kanderade mandlar till (grekiskt bröllopstradition) och vara vittne på, en segling att beställa, inköpa och laga mat till 18 personer på, alldeles för många artiklar som borde vara skrivas färdigt och en stor stor längtan efter att vara en man nära.

Grön av avund

Pratade med en nära vän idag på förmiddagen. Hon har allt. Framgångsrikt spännande och mycket lukrativt yrke. Vacker man, som hon är nygift med. Underbart hus. Härliga ungar. Hon ser bra ut, är intelligent och mycket rolig. Och när hon berättade om sina senaste försäljningsframgångar och det nya projektet hon dragit igång, så blev jag grön av avund. Jag kunde riktigt känna den där läskiga känsla av missunsamhet filtrera sig in och suga sig fast i varenda por.

Och så blev jag alldeles rädd och kände att så vill jag inte känna. Vad ska jag göra, måste jag sluta umgås med henne? Är dessutom ditbjuden i morgonkväll. Och jag tycker verkligen mycket om henne. Men ibland är det så svårt att se andra få alla sina drömmar uppfyllda. Jag har ju några kvar - typ hus, vacker man och lukrativt yrke.

Kom för sent till mitt möte för att jag pratat med henne. Och så blev jag halvt om halvt erbjuden ett kanonjobb som jag länge traktat efter.

Bort flög väl alla gröna avundspilar, och ut flög jag. Exalterad, upphetsad, glad och nöjd med mig själv. Då kan jag väl inte vara så himla dålig i alla fall.

Men det är inte på långa vägar klart än.

Hon fick mig först att berätta vad jag tjänar på mitt andra uppdrag. Och sa själv att hon aldrig skulle kunna be mig sluta med det eftersom hon inte skulle ha råd att matcha den lönen. Plus att hennes uppdrag är lite osäkert. Men å andra sidan har jag aldrig låtit betalningen avgöra vad jag vill göra. Och det här vill jag!! Det vore så roligt, för det är något jag behärskar men samtidigt känner att jag kan bli så oändligt mycket bättre. Och C är duktig och jag skulle gärna se henne som min chef.

Misslyckad morsa

Idag en supermisslyckad morsa, som inte ens så här sent på kvällskvisten lyckats sluta fred och "förlåta" sina giriga krävande barn. Vi skulle handla nya grejor inför höstterminen och sonen ska alltid ha dyraste märkesgrejorna. Skatedojor för mellan 800-1200 kronor. Jag bara vägrar. Det värsta är att jag går i totallåsning och ser inte att han faktiskt efter ett tags tjurande försöker hitta en utväg, en lösning. Men då är jag redan bortom räddning.... och lillasyrran får en vederbörlig släng av sleven. Sedan har jag surat hela kvällen, och det vet man ju hur det är... och är man då inte än mer misslyckad när man upprepar sin barndoms tystnadsterror.

Stå på dig

annars gör någon annan det.

I mer än fem års tid har Marie Lundgren krigat om rätten till sin design av elljusstaken Elflugan. Nu har hon äntligen fått rätt. Det är hennes och hennes kollegas design, som inte någon annan har rätt att plagiera och sko sig på. Vad härligt att inte ge upp på vägen? Att inte känna sig som en rättshaverist? Att våga stå på sig, trots att hon inte fick rätt i de första instanserna.

Marie och hennes kollega kan nu gladeligen casha ut 2,7 miljoner i ersättning för rättegångskostnader och skadestånd. Att hon sedan gjort hela design-Sverige en stor stor tjänst genom att kämpa för upphovsrätten är värt mycket mer än så.

Den inre kritikern

Den inre kritikern säger mig ett och annat.

Vem tror du egentligen är intresserad av ditt inre själsliv? Och hur spännande är du på en skala? Och hur kunde du döpa den till Egosite? Kunde inte du, som alla andra, hitta på något fyndigare. Och vad vill jag egentligen med bloggen?

Tänk om ingen läser mig.

Så efter en seg förmiddag framför datorn där jag inte har fått mycket gjort - trots att jag drabbats av vardagens allvar eftersom barnen har börjat skolan idag - så är jag nu inne för att kolla om någon har kommenterat.

Och gissa om.... ingen vet ju om att bloggen finns ens.

Det märkliga är att jag gör detta i syfte att vara helt ärlig utan påverkan från andra och utan andras bedömning. Hur kan man då vilja ha en kommentar? Läste just Kjell Hägglunds krönika på Dagens Medias sajt om hur taskiga folk kan vara och insåg att jag just stuckit ut huvudet. Igen!

Min sanning

Sist jag låg där på behandlingsbänken sa jag att jag ska starta en blogg, där jag ska vara naken. Ett experiment i att vara mig själv fullt ut. För att se om någon tål sanningen, min sanning alltså. Om jag vågar visa hela mig. Utan att vara rädd för att jag inte duger. Då tittade M mig i ögonen. tog lite fånigt min hand och sa "Lovar du det? Det skulle kunna göra så mycket för så många om du vågade vara dig själv hela vägen förbehållslöst helt oberoende av vad andra tycker. "

Nu fegar jag lite. För jag väljer att vara anonym. Och inte är jag så intresserad av de där andra. Att rädda andra får någon annan göra. Jag försöker bara rädda mig själv.

So watch me now. Nu exponerar jag mig fullt ut. Inifrån och ut. Utan en tråd på kroppen. Många gånger väldigt liten men andra gånger djävligt stor och stark.

Som idag, dagen efter att jag sprang Midnattsloppet. En hel mil, och jag som hatar att springa och som inte kan identifiera mig med denna svensson-aktivitet. Medlockad av jobbet. Jag hade som vanligt svårt till lögner och undanflykter, och viljan om att vara en i gänget gjorde sig gällande. Men idag stolt och vacker! 1.16 tog det... för er som undrar.