Bitch

Ända sedan jag läxade upp min chef i förra veckan har jag funderat över vad man får och inte får göra i egenskap av ledare, kollega, samarbetspartner, leverantör och så vidare. Jag är ju inte anställd på riktigt, utan endast intagen som konsult och det är mitt jobb att redigera hennes texter, men var går gränsen? Personen ifråga hade skrivit en text som hon tyckte var en artikel mer eller mindre klar att publiceras. Jag tyckte att det var ett sammelsurium av lösryckta fakta utan genomtänkt vinkel, helt i avsaknad av stilistisk nerv. Och sa jag det. I ett mejl. På ett vad jag tycker konkret sätt.

Hon blev upprörd, tårögd och tyckte sig ha tappat greppet fullständigt. Jag försökte förklara, trösta och vara konkret uppmuntrande. Hon skrev till tre meningar och skickade om texten.
Sedan upptäcker jag, när jag själv sätter mig ner och börjar bearbeta texten, att stora delar är klippta rakt av från andra sajter på nätet. Suck. Jag påpekar detta vänligen men bestämt, att det är helt okej under förutsättning att jag vet om att det endast är fakta (och inte färdig text) som alltså behöver bearbetas, granskas och skrivas om. Hon återkommer och säger att hon inte tagit några texter från nätet...

Vad gör man? Vilka befogenheter har jag? Varför blir jag helt förtvivlad över mig själv och tycker att jag är en bitch? Varför har jag fått nog av gosseledarskap och uppmuntrande fina mjuka ord. Jag vill rakt upp och ner kunna säga vad jag tycker, utan att vara livrädd över att personen tar illa vid sig, får sina känslor krossade. Fast jag vet att jag inte heller är så bra på det när det kommer till kritan. Fast ändå - hur kräkigt mjuka fina och positiva ska vi egentligen vara. Att stryka medhårs och känna medkänsla har man ju inte utvecklats så himla mycket av.

Jag hatar att få kritik på mina grejor. Jag protesterar oftast. Men jag erkänner nästan alltid att det blev bättre i slutänden. Bara av det blotta faktum att de flesta texter mår bra av att jobbas igenom ytterligare en gång. Och att två hjärnor ofta är bättre än en. Och att redaktörer ofta är bra på konstruktiv kritik som gör mig till en bättre skribent.

Sedan dess har jag skällt lite till på både henne och en annan medarbetare som inte heller tar sitt ansvar. Och går nu omkring och oroar mig för att jag uppfattas som en bitch. Det enda jag vill är att vi håller hög kvalitet på det vi gör. Därför ställer jag höga krav på både mig själv och andra. Fast de kanske är för höga? Ska jag med andra ord släppa igenom sådant som jag tycker är dåligt? Eller ska jag fortsätta vara bitch?

Är nu precis hemkommen från "Djävulen bär Prada". Även om hennes ledarskap inte är något att efterlikna så känns det befriande och uppfriskande med någon som vågar ställa krav på att folk sköter sitt jobb.

Så himla nöjd

Det är äntligen fredagkväll. Och något så underbart har hänt som att jag är pigg. Från att ha släpat mig ur sängen i morse, så ända in i döden trött, har jag gått från klarhet till klarhet. Klockan är efter elva. Jag inväntar för första gången sonen som är hos några kompisar så här sent. Hmmm, det tar en stund att vänja sig vid att man har tonårsbarn. Men jag mår bra, lugnet har lagt sig och jag känner mig nöjd med livet.

Kompis med barn har varit här på middag. Vi minifirade den indiska ljushögtiden ( i förtid, börjar först på söndag) bara för skoj skull. Kul att få en anledning att tända ljus och laga indiskt. Det blev Anna och Fanny Bergströms Indiska förvandlingscurry från Enskede Gård, från deras alldeles nytryckta vackra goda härliga kokbok. Det finns få saker som är bättre än när Anna ger ut en ny kokbok.

Oj, vad jag har bisatsproblem. Det liksom skenar iväg i en ny historia hela tiden.

Men nöjd var ordet. En viss förväntan, förhoppning, spirar om att livet inte är så dumt. Trots allt.

Matläsning

Tillbringade större delen av gårdagen med att göra research. Visst låter det fint. Men faktum är att jag äntligen tog mig tid att läsa ett gäng bloggar och då framför allt matbloggar. Dåligt samvete och stress följde mig som en skugga, men jag njöt, roade mig kungligt, lästa högt och lågt, om mat och mera mat.

Det är så himla kul att få dela människors liv och framför allt de med matpassionen. Vilket fantastiskt medie!!! utbrister hon nyfrälst. Funderar just nu lite över RSM eller vad det heter som kan rapportera om när folk uppdaterar, men avhåller mig än så länge eftersom jag är rädd för att fastna i bloggträsket. Måste ju jobba också någon gång. Typ nu. Efter roligt matknäck väntar intervju med mindre rolig amerikan på att skrivas ut.

Fick förresten Melkers nya kokböcker. Här är min recension;

Melkers mat upphöjt i tre
Jag har en arbetskollega som varje lunch går till Restaurangen i Stockholm. Själv har jag varit där ett fåtal gånger, minns inte mycket av matupplevelsen men däremot att det är besvärligt att beställa eftersom menyn är uppdelad på smaker istället för rätter. När Melker Andersson och Daniel Couet nu lanserar kokböcker från tre av sina restauranger, är det konstigt nog kokboken från Restaurangen som får fart på mina mathallucinationer. ”En hel asiatisk buffe, mmm… det blir kalas på min inflyttningsfest, och kalvläggen till OssoBocco har jag redan införskaffat - Melkers recept blir perfekt”. Det är tre mycket annorlunda böcker som varken ser ut eller innehåller det som kokböcker normalt innehåller. ”Oas -Fredsgatan 12” är elegant som ett glossigt modemagasin, men lockar inte till matlagning. ”Grill – rökigt, saftigt och krispigt” är trendigt rörig. ”Smak – Restaurangen” innehåller massor av rolig läsning om smaker och Osso Buccon står som sagt redan på spisen!

Att kokboken från Restaurangen faller mig på läppen är kanske inte så konstigt eftersom min favoritmatskribent Lisa Förare Winbladh har skrivit den....

Jag erkänner

En sak till som stressar mig är att jag ägnar min blogg åt min personliga värld. När man läser alla andras bloggar om politiken, kulturen, maten, så tycker jag att det räcker dåligt med det jag gör. Men det här är i mycket min värld. Och jag skiter i politiken.

Stökigt

Det är stökigt i mitt inre. Lägenheten är med i tidningen. Men jag tycker inte den ser så fin ut som den är i verkligheten. Tänk om jag inte får tillräckligt mycket betalt för den.

Jag skriver på en artikel, som blev väldigt svår att få ihop. Skickade ut den för lite feedback, fick rätt många konstruktiva kommentarer. Himla bra. Men gud så svårt att börja om eller rättare sagt ta tag i det igen. Ibland, faktiskt väldigt ofta, flyter artiklarna ur fingrarna. Men då och då blir det ingen ordning på torpet alls. Jag hittar inte magin. Och idag jag har varken tid, lust eller ro. Fast jag måste. För i bakhuvudet gnager en tanke om att om jag inte spelar mina kort väl mot chefredaktören får jag inte tillräckligt mycket jobb från dem. Jag hade en möjlighet till att expandera och bli viktigare där, men har inte riktigt tagit den pucken. Inser jag nu i efterhand. Hmmm, det gäller att smida medans järnet är varmt. En bra början vore väl ändå att leverera in en toppenartikel.

Men istället gör jag allt det jag inte borde göra. Som att surfa och bli stressad över alla superschyssta och duktiga bloggare.

Det finns ett ställe där jag bör vara i eftermiddag. En bar. Där alla, och då menar jag alla, verkligen är. Det vill säga alla från den världen jag vill ingå i. Men eftersom jag borde vara hemma och finputsa lägenheten är jag tveksam. Men största tvekan ligger i att jag inte har någon att gå med. Eller rättare sagt - jag har bara frågat två hittills och de var upptagna. Det blev viktigt att ha någon att gå med för det finns ett halvt, antagligen oviktigt, partema i upplägget, från tjejen som jag blev inbjuden av. Jag är trött på att gå ensam. Massor med härliga goa tjejkompisar finns det, men idag behöver jag en man. Det räcker faktiskt med att det är en manlig vän. Men jag kan faktiskt inte komma på en endaste en, som inte redan är upptagen och då inte gärna går utan sin respektive.

Äsch, vi får se. Kanske helgens kurs i Family Constellations kan förlösa alla mina traumor och neggiga tankar.

Innerlig och nära vänskap

Jag har många fantastiska vänner. Men just en av dem har växt i oväntad styrka. Från början var hon ett hot. Men samtidigt en oerhört stor komplimang. Hon blev kär i mig.

Jag kände vår starka kontakt och beslöt mig för att fråga rent ut. Och så var det.

Det har aldrig hänt mig förut. Men jag bestämde mig för att stå kvar, fortsätta att mötas och fortsätta att prata. Trots min oförmåga att besvara just den sortens kärlek. Hon förvånades.

Många gånger har det varit smärtsamt för oss båda. För jag älskar en man som inte älskar mig. Hon älskar mig som inte älskar henne. Ibland blev det bara för mycket. Så vansinnigt men ändå så berikande att mötas i det.

Hon är en fantastisk människa. Nästan femton år yngre än mig, men så oändligt klok.

Jag hade inte kunnat släppa in en man på samma sätt, eftersom mitt förtroende är fullständigt krossat. Men en kvinna smögs sig in. Hon är den människa som står mig närmast just nu. Hon vet nästan allt om mig. Jag vet väldigt mycket om henne. Hon är mig ett stort stöd.

För varje dag som går möts vi mer och mer på ett jämlikt plan. Vänskapen växer. Närheten tilltar i styrka. Ett tag var jag rädd för att inte duga bara som kompis. Men det verkar som hon även vill ha den delen av mig.

Vi har skrivit och vi har pratat. Men vi har inte möts i fysiska livet sedan vi förstod hur det stod till mellan oss. Vi bor i olika städer. Där är jag lite svajig. Där är jag lite rädd. Men jag tar sats för att våga även det. Och gläds åt att jag har fått vara med om ett så förunderligt möte.

Livet på en videofilm

Gå och se videoutställningen på Magasin 3. Den koreanska kvinnan Kimsooja har använt sig själv som modell och konstverk genom att placerat sig själv i olika miljöer. Hon står, sitter och ligger, oftast alldeles stilla, medan livet bokstavligen flyter förbi. Hon använder sig dessutom av koreanska färgrika och vackra tygstycken. De vajar på tork på stålvajrar spända över ett helt rum. Och rör sig sakta i vinden från fläktarna som stilla snurrar i taket. Men de fyller också ett helt lastbilsflak, ihopknutna runt ägodelar, som förvaring och som väskor. De kallas bottaris.

En märkligt givande utställning om livet. Jag kommer på mig själv med att flera gånger fyllas av bilder från utställningen och tankar på det säregna skildrandet. Det stillsamma tysta som ändå är så talande. Det enda som hörs på hela utställningen är den mässande sång från tibetanska munkar. Utställningen pågår ända fram till december, men gå nu annars blir det inte av.

Och när du ändå är på Magasin3 så avnjut en av Cocovajas goda surdegsmackor. Mitt favoritfik har just börjat leverera mackor dit.

Soffan flyttar inte med

Oj, vad livet rullade på och jag inte hann skriva ett ord. Det är inte alldeles lätt att hinna med detta också, men jag hänger i ett tag till. Om inte för att jag faktiskt fick min första kommentar häromdagen. Ung man tyckte att det jag skriver är intressant. Mitt ego slickade i sig berömmet fortare än kvickt och jag fick naturligtvis lust att skriva mycket mer. Så då var den saken delvis utklarad - jag skriver för att bli läst. Inte bara för att formulera mig.

Jag har köpt lägenheten. Den där som jag förlorade några inlägg tidigare. Helt plötsligt ringer mäklaren och meddelar att de som bjöd över mig förköpte sig och nu säljer lägenheten innan de ens flyttar in i den. Denna gången köpte jag den 60 000 kronor billigare dessutom. Men det har varit så många turer. Det visade sig vara en bostadsförening och inte en bostadsrätt. Jag fick gå till en advokat (den första gulliga sådan jag någonsin skådat) som lusläste stadgarna och garanterade mig att det inte var någon skillnad. Så nu är min lägenhet på väg ut på marknaden och söndagen har ägnats åt att måla badrumstaket, för att lägenheten ska vara i toppskick och förhoppningsvis ge lika mycket kvadratmeter som jag betalat för den nya.

Jag borde vara lättad och lycklig. Efter allt detta letande. Efter denna långa kamp mot alla par med dubbelt så många inkomster. Efter all besvikelse. Men jag är mest trött. Och låg.

Och som alltid när jag är låg så kommer längtan efter K så nära att jag kan känna hans andedräkt i min nacke. Jag kan känna min hand glida över hans mage, till det där stället på sidorna där huden är som alldeles lenast, där huden svankar efter den lilla lilla bulan till mage som du ibland oroar dig för. Som gör att du glädjer dig åt din kropp för att den är så ny i sin smala form. Som gör att du inte äter lunch.

Trots att det gått så lång tid finns alla minnen av dig där. Och de senaste dagarna har jag börjat minnas nya saker av oss, av vårt ossmoss. Konstigt.

För dig var det så lätt. Jag bad dig släppa mig, om du nu inte kunde älska mig. Och när vi träffades en och en halv månad senare så sa du bara att du släppt mig, för att jag bett dig om det. Du hade släppt och nu fanns det ingen väg tillbaka.

Men mitt hjärta gör fortfarande ont. Varje dag, varje minut. Och jag vadar i längtan, kärlek och minnen.

Numera förlorar jag mig inte i sorgen utan moteld. Jag bepansrar mig med alla minnen av vad som inte var bra, när du var en mindre kul kille. Det är som att slå i luften. Vetskapen om att mycket inte var bra finns där när jag tänker efter, men det går bort, för längtan - ja kärleken- är större än så.

Men i en ny lägenhet finns trots allt möjligheter till att starta ett gott liv utan dig. Att lämna allt kvar i vår älskade soffa - all kärlek, alla blickar, alla samtal, alla middagar, alla möten, all het sex - alla förhoppningar om att få starta en ny familj, ett nytt liv med dig. Saken är klar. Soffan kommer inte med till den nya adressen.

När jag läser det jag skrivit kommer jag på mig själv om att hoppas på att du läser det. Och inser att du fortfarande älskar mig. Herre gud, hur dum får man vara? Och hur ska jag kunna omfamna mig själv när jag skäms och tycker illa om mig för att jag inte kan lyfta mig ur min smärta. Och slänga offerkoftan åt helvete.

Fast det kan jag. Vissa dagar. Någon annan dag.