Däckad

Hmm, jag får alltid halsfluss när jag ska ut och resa. Nu hände det igen. Fixade pencillin men gick i däck i två dagar. Och nu drar jag till Alperna. Tjohoo! I'll be back.

Den välsignade lusten

Alldeles oväntat smyger den sig på.

Sitter där i sängen, läser söndagens DN, funderar över varför jag har låtit mitt liv till viss del förvandlas till ett sorgligt kapitel, där det är nära till ångest. Varför jag vaknar rädd och skuldbelagd varje morgon och tror att jag gjort något fel. Funderar till och med denna morgon på om jag kanske är på väg att gå in i de berömda väggen. Igen. Om kanske lyckopillren jag då vägrade äta kan vara en räddning ur min sörja.

Läser några kul artiklar i DN. Läser och imponeras lite av Paolo Roberto. Läser om kaffekulturen och funderar på ett uppdrag jag blivit tillfrågad om. Tittar på ett reportage om smör och Sälen.

Och då känner jag den, den där lilla skärvan av möjligheter, när mörkrets slöjor lättar och jag nås av den där sången, tonen, som lyfter, när jag helt plötsligt får två idéér till artiklar. Och inser att jag just nu håller på att skapa mig möjligheten att skriva de jobb jag vill. Att jag kan få ägna mig åt det roligaste jag vet. Tänker direkt att de där idéerna måste jag skriva ner, och komma ihåg att sälja in den dagen jag inte har några uppdrag. Och så känner jag mig plötsligt gladare och hittar lite tillit och känner att så himla dumt är det ändå inte.

Fast när jag skriver det här och försöker sätta ord på det, så växer rädslan något igen, rädd för att inte kunna stanna kvar i den tilliten. Istället för att fundera över, eller uttrycka den, skulle jag kanske istället bara leva den. Leva den välsignade lusten. Lusten till livet.

Tror att jag kom på något om jobbet som jag ska sluta. Som helt plötsligt blivit så roligt, så trivsamt och kul att jag inte har en aning om varför jag valde att avsluta mitt uppdrag. Jag tror att det helt plötsligt blev roligt och lätt för att jag släppte alla mina krav och måsten. Jag blir inte jätteupprörd när någon inte längre fixar det de ska fixa - jag ska ju ändå sluta, de får ändå klara sig själva alldeles strax. Eller när den där tekniska lösningen som jag så gärna vill få till inte hinns med - då bara skrattar jag och säger ja, ja, det blir väl bra någon gång. Helt plötsligt är det inte dödligt allvar, där jag till varje pris behöver visa att jag är jätteduktig och åstadkommer underverk. Jag kan bara släppa. Och då finns glädjen där. Måste nu bara försöka flytta över den insikten till min nya vardag, mer skratt, mer humor, mer distans, inte så blodigt allvar, för helvete!!!

Att erövra sig själv eller upplösas i bitar

Det var alldeles oplanerat. Jag hade tänkt säga oväntat, men det är inte riktigt sant. För för ganska exakt en månad var ett gäng från jobbet på krogen och diskuterade det något ovanliga ämnen vad man skulle göra om man var tvungen att göra något man var rädd för. Inte något stort livsavgörande utan de där små vardagssakerna som man är rädd för. Då sa han att han önskade att han kunde visa sina känslor tydligare. Och tittade på mig. Och vi har haft den där kontakten ett tag. Vi jobbar ihop, han är enkel, rak, ställer alltid upp och är väldigt behaglig. Fast han är säkert femton år yngre. Men då i varje fall så tänkte jag att om jag just då skulle göra något som jag tyckte var läskigt så skulle jag frågat om han ville följt med mig hem. Men jag vågade inte och tänkte dagen efter att det var nog bra, det kunde ju blivit pinsamt på jobbet och så. Men jag har funderat mycket över om det bara är jag som tror att det finns något där eller om han också känner det.

Och det gjorde han, visade det sig.

För på Alla hjärtans kvällen, av alla kvällar, sitter vi båda kvar på jobbet. Jag skulle gått och tränat men min träningskompis bangar och jag tänker att jag lika väl kan jobba en stund till. Då kommer han och sätter sig och börjar snacka. Och vi blir sittande i över en timme. Till slut frågar jag om vi ska gå och ta en öl. Det blir tre stora glas vin. Sedan står vi och pratar i ett gathörn i en halvtimme. Då frågar jag om vi ska gå hem till mig och dricka whisky. Det enda jag inte behöver fråga är om vi ska ha sex, för det initiativet tar faktiskt han.

Det är så fantasiskt att ha en man i min säng igen. Det var så otroligt länge sedan. Att känna hud, att bli tagen på, att få smeka någon annan. Sexet var verkligen inte bra, men vad gör det? Jag behöver bara värme, långsamma strykningar och en arm att sova på. Jag klarar det dessutom utan att börja gråta, utan att bli helt vansinnig över att han inte på något sätt och vis är den man jag vill ha. Med all respekt och tacksamhet över vad han gav mig, så skulle jag kunna plocka ner månen för att det istället skulle vara K. Men det var det inte, och någonstans var det skönt att visa att jag läkt mig själv så långt att jag faktiskt för en stund kan finna njutning, glädje och attraktion till en annan man.

Och dagen efter var jag gräsligt bakfull, men glad. Framför allt min kropp var glad. Vi åkte gemensamt till jobbet, gick in där tillsammans utan problem. Inte för att vi pratat om vad som hänt eller vad vi gjort eller något. Det är han alldeles för ung för. Märkligt att vara tillbaka hos de där männen som tror att saker inte finns och märks om man inte pratar om det. Eller så är det så enkelt att jag hade ett enormt behov av att bli bekräftad i det vi hade gjort. Och han inte har det. Vad vet jag? Jag gillar honom fortfarande. Nu ska vi bara se till att jobba bra ihop en vecka till. Och förhoppningsvis skiljas med ett gemensamt rätt fint minne.

När sedan hjärnan väl hann ikapp förstod den ingenting och jag kände mig som att någon plockat ner mig i bitar. Kvar blir bara ledsenhet och smärta. Så har jag öppnat upp den där stora dörren till längtan och smärtan efter K. Plågade mig lite extra sedan genom att gå in och kolla på honom på hans nya sajt. Superstajlade bilder på K i kavaj. Han hatar (hatade) kavaj. Men vad gör man inte för jobbet. Jag tror nog att han gått igång ganska ordentligt på den bekräftelsekicken. Tänk om jag bara kunde prata med honom.

Summasumarum kanske ändå ett steg i rätt riktning på vägen från K. Men själen känner sin ensamhet tydligare igen.

Livrädd

Betyder ordet livrädd att man är rädd för livet? Då är det nog en bra beskrivning av vad jag känner. Vaknar ännu en morgon långt nere under isen. Med den största ovilja till att vara här. Varje morgon vill jag dra täcket över huvudet och låta bli att stiga upp. Rädd, rädd, rädd och med mitt beslut klunkandes runt i venerna. Hur har jag tänkt lösa det här? Varför har jag inga bra idéér? Varför släppte jag mitt uppdrag? Varför känner jag mig så ensam? Varför väljer jag att vara ensam?

Förr om åren vaknade jag och var rent och skärt glad. För att det var så kul att stiga upp och ta itu med den nya dagen. Vad hände?

Vad är intressant?

Vad är värt att skriva om? Varför bloggar man? Och vad är det som ni vill veta, om mig och mitt liv. Visst vill jag också skriva en bok som alla andra. Men jag tycker inte att jag har en story att berätta. I varje fall inte idag. It's been just an ordinary day in life.
Jag har åkt roller-coaster mellan tillit och skratt och rädsla och oro. Efter att någon annan sagt mig att man inte kan begära hur mycket av livet som helst. Att man faktiskt bör nöja sig med det man har, för inte kan man kräva att det ska vara hur kul som helst på jobbet. Den ständiga frågan är borde jag stanna upp, nöja mig med en fet lön och ett hyfsat intressant uppdrag.

Jag blir mer och mer medveten om att mina beslut i livet tas på ett intuitivt guidat plan, som jag står fast i med hela min kropp och mitt sinne. Tills hjärnan, min eller lika ofta någon annans, går in och börjar tänka rent praktiskt, förnuftigt, trygghetsmässigt kring det. Och då är inte alltid mina beslut de klokaste.

Vad är det som driver mig till att alltid dra så fort det lugnar ner sig och blir hyfsat tryggt. Varför just jag ska ställa mig ute i snålblåsten. Gång på gång.

Har ännu inte förstått varför jag backade ut från mitt eget bröllop, varför jag inte kunde gifta mig med mannen jag tror mig älska. Lika outgrundligt är beslutet att lämna mitt fasta hyfsat trevliga och lukrativa halvtidsuppdrag, för att kasta mig tillbaka in i en osäker frilanstillvaro där jag måste driva varendaste idé, uppdrag och försäljning själv.

Riktiga människor

Jag mötte riktiga människor på krogen igår kväll. Jag som var så rädd och tyckte att det kändes riktigt jobbigt. Men där på en schysst krog på Nytorget var min vännina och hennes fantastiska kompisar. Jag kände bara en sedan tidigare, men alla möttes på riktigt och talade om riktiga saker. Helt öppet. Och jag var alldeles förbluffad och förtjust. Och drack Cava hela natten. Det enda vi missade var dansen för vi pratade så mycket att vi aldrig hann det innan det var stängningsdags.

Hela jag är återvitaliserad idag. Och när jag kände att stressen högg mig i hälarna -tvättstugan, middagen, soffan som ska hämtas, träningen, hämta dottern, lämna in bokföringspapper och promenera dit med sonen ( som tvingades lämna Wow för en halvtimmes frisk luft) - så bytte jag perspektiv. Tänk om jag nu istället för att tycka att det är supermycket och superjobbigt istället ska ha attityden att det är ju jättelätt att bara springa ner och byta maskiner emellan bokföringspapperssorteringen, körningen över halva stan och middagsplanerna. Och ja, det gick så mycket lättare.

Nu har jag äntligen lärt mig pinga... intressant att se vad det medför?!

Ut ur hemmets lugna vrå

Börjar bli folkskygg. Ska gå på krogen för att fira underbart vacker och härlig väninna, som bjuder in till en restaurang. Jag känner nog inte alltför många där. Är uschlig. Jätteglad för att gå ut och festa lite, men det var ju så länge sedan att jag inte vet hur man gör. Det gör mig rädd, försagd och som sagt uschlig. Och vad ska jag ha på mig? Och ska jag tillåta mig att röka. Bara vetskapen om att jag ska ut på lokal, kanske jazza lite, definitivt dricka om inte goda drinkar så i varje fall rödvin, och frottera mig - den blotta vetskapen fungerar som Pavlovs hundar på mig - jag dreglar, jag längtar, jag vill så hjärtinnerligt gärna röka. Trots att jag vet att jag kommer få stå ute på smällkalla trottoaren och göra det. Snacka om i-landsproblem. En stor käftsmäll kanske hjälper.

Favvosoffan bortskänkt

Det tog mindre än en timme att bli av med min absoluta favoritsoffa, som jag levt med i så många år, och som mina föräldrar i sin tur suttit, legat och levt i sedan 50-talet. En alldeles egen Dux, den enda som jag någonsin kommer att ha råd med. I den har jag gjort så mycket. I den levde jag ut hela min passion till K. I den hade vi alla våra samtal, all vår kärlek, alla våra skratt, och hela vår sorg. Men nu var den lika slut som mitt förhållande till K. Inte ett endaste andetag fanns kvar, plymåerna dammade, botten var nådd. Och nu åker den ut.

Jag skänkte bort den mot hämtning på Blocket. Glad att den kommer någon annan till gagn.

Min alldeles nya soffa är i antågande. En alldeles oskyldig helvit Ihreborn, en sådan som jag alltid velat ha.
Ny soffa, nytt liv, nya äventyr.
Ny kärlek, nya samtal och nya skratt önskar jag mig. Men banne mig inga fler sorger.

Tomatsås på burk

Vi har alla våra gränser. Nu gäller det barnens skolgång. Min sons bästa kompis mamma blev vansinnig när hon upptäckte att klitoris inte fanns med på bilderna över kvinnliga könsorgan i biologiboken. Då tog hon strid, ringde skolan och bråkade. Bra gjort, tycker jag.

Min gräns gick vid en burk tomatsås. Min dotter fick i hemläxa från Hemkunskapen att bjuda på den middag hemma som de lärt sig göra på förra lektionen. Den andra hemkunskaplektionen totalt kanske ska sägas. (Den allra första lektionen fick de värma en påse nudelsoppa....) Nåväl. Dottern förklarar att det ska bli spagetti och tomatsås. Härligt. Det ser jag fram emot ända tills jag förstår att hon håller på att instruera mig i att köpa färdig tomatsås på burk av märket Danielo eller liknande. Jag får krupp! Hon har på hemkunskapen lärt sig köpa färdig sås på burk och koka pasta (vilket hon kunnat i några år redan, typ). Detta är skandal på torra land. Jag är skitförbannad.

Skolans hemkunskap ska väl inte lära våra barn att äta färdigmat. Det kommer de med all säkerhet att lära sig själva. Det är ju meningen att de ska lära sig näringslära och att LAGA mat. Och hur svårt är det att göra hemmalagad tomatsås. Tilläggas bör även att tomatsåsen inte ens ska värmas utan ätas kall. Och gissa vad transfetter och socker den innehåller.

Nu har jag skickat med lapp och lämnat meddelande på fröknarnas telefonsvarare. Den här fajten tar jag!

skriva om

härlig vilande helg på väg att sluta illa. Jag måste skriva om en artikel. Hur kul är det på en skala? Och hur svårt är det? Jag vet. Oftast blir de bättre i slutänden. Men det är extremt svårt att tänka om, vända om, ändra om. Denna gången måste jag ta in mer information och göra en helt annan vinkling. Och jag som var så extremt nöjd med min första version. Och det är klart att jag kan. Men jag måste få tid, och just tid har jag inte. Åtminstone inte än.

I morgon kommer parenteserna förbi på väg hem från Thailand. Ska bli jättekul, men det är oerhört stressande att veta att jag inte kan jobba på hela dagen. Har hållit på hela dagen idag för att kompensera, men fick jag gjort det jag behövde? Jo, faktiskt, massor av det som jag inte fått gjort på länge är nu gjort. Men det lilla jobbet med att skriva om blev inte gjort och nu vill jag i säng. Så det så.